Det finns mycket att säga om Gaspar. Han la ner en otrolig energi och otaliga timmar på mig och många andra i Wärnamo SK. En eldsjäl. Det är tack vare honom jag fick mitt "långa steg" och en grund där "bygga upp sakta" var det viktiga. Jag är säker på att den filosofin var anledningen till att jag hade så få skador, egentligen inga alls. Glömmer aldrig när en reporter sa till mig efter jag kommit med i seniorlandslaget första gången "Gaspar hade rätt, han sa i en intervju för 5 år sen att jag är säker på att Hanna är med i landslaget om 5 år".

 

I tonåren skämdes jag lite över Gaspar - han pratade med alla, drog ett skämt om "bästa backen i Djurgården" eller bjöd på "Ludmilla-godis". Han var nästan lite för social tyckte jag. Glad var han också, ofta fick man höra "Toppen!" - och fick en tumme upp på träningarna. Enda gången jag såg honom riktigt besviken var ett år när jag kom 2a på Världsungdomsspelen (men vi kom över det).

 

Annars var det Gaspar som alltid ville se "ett litet litet leende" så fort jag var besviken.

Det finns som sagt mycket att säga om Gaspar och när jag ser tillbaka på åren, är jag väldigt tacksam för allt han gjort för mig. Tack för allt Gaspar, det är det som är gott de!